Du kan bara släppa något du hållit i.
Du kan bara ha perspektiv runt något du vet vad det är.
Du kan bara lösa problem du definierat.
Vår hjärna är 1.0. Version ett punkt noll. Fortfarande. När den bildades i sin nuvarande form fanns inte karriär. Inte ”förändringsresa” ”omorganisation”. ”Sommarfest på dagis”. ”beachform” ”inredningstrender” ”Instagram” . Man visste inte vad alla andra gjorde och tog inte in hundratals, tusentals personers prestationer varje dag i olika digitalsociala medier. Inte femtioelva tips på saker att göra, köpa, ha hemma, inreda med, äta, laga, dricka, prestera i. Man sågs vid vattenhålet eller vid elden- alla var lika schletna och lika glada när det var mat på …något bordliknande och ingen fara å färde. Ingen sabeltandad tiger som jagade en just då.
Den sabeltandade tigern är farlig. Den kräver en fysisk insats för att undkommas.
Men den är tydlig. Det är tydligt vad det är. När det uppstod. Vad som ska göras och det är väldigt tydligt när hotet är avvärjt. Då är man glad och tacksam. Hurra, liksom.
Nu har vi inte sabeltandade tigrar. Eller brist på värme. Brist på mat i grottan. Inte så mycket av de där konkreta hoten som vår kropp och hjärna är så bra på att hantera.
Vi har ”självförverkligande”. ”Överfull kalender”. ”Konferens”. ”Möten”. ”Hämta och lämna på dagis”. ”Komma i form”. ”Träningsprogram”. ”Herregud- vad-hon-är-vältränad-och-har-fint-hemma- hur-f*n- hinner-hon”. ”Jag hinner ingenting”.
Det är inte så tydligt vad det är. Inte så konkret när det uppstår. Inte vad som ska göras för att undkomma den upplevda stressen. Man vet inte hur det skulle vara när det inte finns. Och man vet inte riktigt när stressoren försvinner, om den gör det.
Det kan vara en konflikt, en obehagskänsla, att aldrig känna att man hinner med, att känna sig otillräcklig. Lite eller mycket förirrad.
Och det blir svårt att bli kvitt, vad det än är, utan att veta vad det är. Vi kan inte lösa problem vi inte definierat. Konkretiserat.
Den där känslan i magen, känslan av att något är fel den måste vi sätta ord på. Den där känslan av att inte hinna med- den måste vi ta tag i för vi kommer aldrig hinna allt vi föresätter oss ändå. Det där som känns så tydligt, men ändå är så abstrakt vad det är, det måste vi göra en sabeltandad tiger av.
Definera vad det är som stressar mig exakt. Om det egentligen är något att stressa över eller en produkt av att leva i Sverige 2017 och ha massa balla utmaningar som jobb och barn och gilla träning?
Om det är något som faktiskt stressar mig på riktigt- vad, om jag kan göra något åt det, ska jag göra? Kan jag göra? Kan jag inte göra något åt det- måste jag lära mig släppa det.
Skriv gärna ned på papper vad det är som stressar dig. Vad som känns fel. Berätta för någon. Gör det så konkret det går. Vad. Hur. Varför. Sen tror jag att du kommer veta vad du behöver göra.