Jag ser det så ofta omkring mig. Förmyckandet. Det är för mycket. Folk tar på sig för mycket. Honungsfällan. Det är så roligt. I den branschen jag rör mig in och ut ur så handlar mycket av ens verksamhet om att vara en populär person. Man blir eftertraktad för sina egenskaper, får förfrågningar om att vara med på än det ena, än det andra och det stryker egot medhårs.
Man vill inte missa något. Eller att någon annan tar den där platsen. Att man missar något som inte kommer tillbaka.
Eftersom man är tillfrågad som person så tänker man också att man sviker om man avbokar. Snöbollen med åtaganden rullar på och man tänker att det går inte att avboka en klass, en föreläsning, en träff med någon, en middag, ett uppdrag.
Jag älskar också att spåna på bra ideér. Och oj vad mycket bra ideér det finns. Och härliga människor man vill göra saker med. Det känns tråkigt ibland att inte ens börja dra i trådarna men tänk så många goda intentioner som sen bara rinner ut i sanden. I bästa fall hade man bara roligt under tiden det påbörjades något som inte blev något.
Men i många fall är det förenat med ångest och en känsla av att inte hinna med men inte veta när det är läge att säga att det går inte.
Jag tycker det är aptråkigt att säga nej till roliga grejer men jag har börjat lära mig att säga nej till det mesta. Ja till ett fåtal saker men nej till det mesta. Det svider ofta, vissa gånger känns det extra surt men när man börjar titta på vad man istället får- ja då blir det lättare.
Den senaste veckan, då min egen agenda har svällt, har jag tackat nej till saker som att arrangera en löparresa utomlands, föreläsa och som vanligt typ alla events jag blir bjuden på. Alla typer av ”förutsättningslösa möten” där något ska presenteras.
Har man en plan för vad man vill göra, vad man prioriterar och mycket att göra. Då är det några frågor man kan ställa sig innan man tackar ja till något:
1) Kan jag ta in det just nu?
2) Har jag tid att agera på det långsiktigt?
3) Ingår det i min plan?
4) Är det något, om jag måste välja, som jag prioriterar högre?
5) Vad kan jag göra med den här tiden istället?
Och det är frågor man ska ställa sig innan man tackar ja, tycker jag.
Som möten till exempel, man kan säkert stuva in mötet i sitt schema men har man tid att agera på det som ska göras efteråt?
Det är svårt. Jag träffar många som sitter fast i att det inte går att säga nej nu. Inte till det här. Jag ska bara…
Man känner sig som en svikare. Man tror att ingen annan kan göra det istället (pssst det är det alltid någon som kan). Eller att folk ska bli så besvikna. Men folk förstår. Om man förklarar. Om det är något folk förstår så är det att jag måste backa nu för det är för mycket. För de flesta vet precis vad du pratar om. Du kanske föregår med gott exempel. Inspirerar någon annan att vårda sin agenda.
Fördelar med att säga nej
1) Du spar din energi till det du verkligen vill göra. Givet att du tänkt igenom vad det är
2) Du visar att du vårdar både din tid och din hållbarhet. Att din tid är värdefull. Att du bara gör det du kan ge full uppmärksamhet. Så när du engagerar dig i något så vet både du och de du gör det med att du faktiskt kan vara där. Både fysiskt och mentalt. Det är också något att nämna när du tackar nej: Det här vill jag göra när jag kan ge det full uppmärksamhet. Det kan jag inte nu.
3) Vill de ha dig eller är det meant to be så kommer chansen igen. Tro mig.
4 ) Det betyder ju mer ja till något annat. Tänk inte på nej-et för länge. Tänk på vad det frigjorde tid till.
5) Det blir lättare och lättare. Det kräver lite övning. Testa!
Ta hand om dig!
