I de allra flesta fall jobbar vi mot mål. Och visst blir vi klara med saker. Uppgifter. Kan bocka av och det gillar hjärnan, det känns bra. Vi blir färdiga med saker men det är sällan vi vilar i det utan vi jobbar vidare. Vi styr helt enkelt upp livet som att vi jobbar mot ett mål och visst är det bra, planlöst irrande vare sig på jobbet eller privat känns sällan bra. Men saken är den.
Vi kommer ju aldrig fram.
Vi kommer till delmål men är alltid på väg. Vi vet inte hur lång vägen är men en dag ska vi dö och då tar den slut.
Jobbet, livet handlar inte om att bli klar och komma till vägs ände. För det gör vi aldrig. Vi byter väg och riktning, tar nya vägar, når återvändsgränder och vänder om. Men kommer aldrig fram. Det handlar om att vara på rätt väg. Hur vi är på väg, hur vi strävar, mot vad vi strävar och med vilken intensitet, det är det som skapar våra liv.
En ständig strävan.
Men det mesta vi gör är organiserat runt att något ska bli klart. Vi jämför oss mot om vi blir klara. Kommer fram. Hur långt har vi kommit? Vad är status? Det mesta bara pågår i nya former, under nya begrepp, börjar om Jag tänker på allt från budgetår till matlagning och tvätthög. Från projekt till möte till arbetsdag. Från dagislämning till träningspass. Hela tiden sikte på att bli klara snarare än på processen, interaktionen och upplevelsen vi är i. Det som egentligen tar upp precis all tid förutom när status tickar över från pågående till…klart. Och allt börjar om igen, vad det nu är.
När vi alltid har ett mål som jämförelse i förhållande till hur vi har det blir det så mycket tid som vi inte är där vi vill vara.
Tänk om vår strävan kunde få vara målet?
Tänk om vi tänker lite annorlunda? Att vi accepterar att vi ska sträva vareviga dag (nåja). Att vi aldrig blir klara. Att vi i bästa fall får bocka av lite småsaker, typ projekt, rapporter, utbildningar och storstädning men att livet hela tiden är att vara på väg.
Att eftersom vi ändå aldrig kommer fram så kanske det inte är så bråttom?
Vi kanske inte behöver pressa in så mycket under en dag, om vi ändå ska vara på väg igen imorgon?
Det kanske är viktigare hur vi har det längs vägen?
Att det då handlar om att känna att det är åt rätt håll.
Mot rätt syfte, mot något som känns viktigt.
På ett sätt som gör att man vill vara på väg imorgon igen.
Med rätt människor.
Utan att förstöra för någon, för miljön.
Med respekt för de som har en tuffare vandring, som kanske, metaforiskt, står stilla just nu eller fått börja om.
Om livet, jobbet och allt däremellan är en resa du inte vet längden på ..
Vart är du egentligen på väg?
Vad är en lagom längd på en dags strävan, om den börjar om igen imorgon?
Kanske kan ”klar” få definieras av hur mycket du ansträngt dig på din egna väg, snarare än av externa faktorer du inte rår på?
Livet är en strävan, ibland är det motvind, ibland medvind. Lycka hittar vi i att sträva mot mening. Men fram kommer vi aldrig.
Have a good day’s march, enjoy the journey!
